Energimarknaden affärsnyheter för dig i energibranschen

Skribent: Dag Larsson | 20 april 2016

Mer måste till än färre regioner

En eventuell ny regionindelning av Sverige kan bli ett gyllene tillfälle att utveckla den svenska vården. Men det kräver att förändringarna baseras på bästa tillgängliga kunskap och att det samtidigt tas fram lösningar på vårdens organisatoriska utmaningar. 

Det menar Dag Larsson, ansvarig för regionala frågor på Läkemedelsindustriföreningen, LIF, som i en krönika varnar för att möjligheten att utveckla vårdverksamheten till världsklass kan förfelas genom att kartan enbart ritas om.

Dag Larsson skriver:

När vi vill utveckla vården utifrån bästa kunskap uppstår det stora möjligheter i och med en ny regionindelning. Förfela inte möjligheten genom att enbart rita om kartan – ta tag i vårdens organisatoriska utmaningar på samma gång. Sammanför utredare av olika aspekter – indelning, kunskapstillämpning, nivåstrukturering till en gemensam förändringsplan. Mobilisera ett sammanhängande förändringsarbete – låt nationella myndigheter verka tillsammans med regionerna för att förverkliga en vård i världsklass.
För någon månad sedan lämna den statliga Indelningskommittén sitt första förslag till färre regioner i Sverige. Utredarnas första utgångspunkt är rimlig, det vill säga att samhällets regionala indelning borde ha samma gränser, vården, polisen och andra myndigheter. Det är ganska obegripligt och troligen inte särskilt effektivt när omfattningen av uppdragen dessutom varierar mellan de som benämns landsting och de som har ordet region i sin mejladress.
Vi behöver betrakta frågan utifrån vårdkonsumentens perspektiv och utifrån det vi är rimligt överens om i Sverige. Ramlagstiftningen för vården säger tydligt att alla har rätt till lika vård och nytillkommen lagstiftning ger patienterna rätt att söka vård någon annan stans när man förväntar sig att det kan bli bättre så. Vi är dessutom överens om att avstå från en andel av våra gemensamma medel för att bekosta den vård som vi behöver. Så frågan handlar inte nödvändigtvis om att kräva mer, utan att till och börja med att lägga fokus på att ta tillvara på de resurser vi lägger på vården så att vi får så bra vård som möjligt för de som behöver vård. Vi ser allt bättre behandlingsresultat inom många sjukdomsområden, både vid avancerad sjukdom och för sjukdomar som drabbar många. Vi har aldrig lagt mer pengar på vård än vad vi gör nu och vi har aldrig heller haft så många läkare i Sverige. Det är i och för sig så att vi på många och viktiga ställen ser mycket besvärliga brister på tillgång till kompetent vårdpersonal. Men, det är ändå märkligt att den generella debatten främst handlar om nedskärningar och brister. Det ligger nära tillhands att en viktig del av svaret finns i vårdens organisation.
Vi kan belysa frågan om stora eller små sjukvårdsorganisationer utifrån det vi ser i öppna jämförelser och det våra kvalitetsregister visar. Jag är inte helt säker på att det enkla svaret på alla följdfrågor är att vi borde ha färre sjukvårdsregioner, men så länge vi har den fragmenterade styrningen, så kommer vi att fortsätta att få de ojämlika resultat vi ser. Vi har begränsade insatser från nationellt håll för att genomföra de prioriterade och kostnadseffektiva åtgärder som evidensen tydligt visar. Färre regioner kommer att skapa möjligheter till att få ut mer av det vi sätter in.

Det är klart att det måste få finnas skillnader mellan landstingen. Behoven blir olika när befolkningarna har olika åldersfördelning och befolkningsutveckling. Dessutom vill vi gärna se att några går före och leder utvecklingen genom att driva på för att utveckla vården genom organsation och hållning till behandlingsfrågor. Negativ rättvisa lyfter inte svensk sjukvård – det handlar om att använda jämförelser för att få alla att lyfta. Det är resultaten som räknas och vi kan lära av varandra.
Med en rejäl omstuvning till färre och mer kompletta regioner får vi en möjlighet att också ställa krav på leverans. Mer kompletta regioner måste få ett tydligare mandat att organisera vården utifrån vad som ger bästa utfall för pengarna. Vi vill se mindre av ”cost shifting”, dvs tendensen att skjuta över kostnaderna på någon annan när man kan. Om läkemedelskostnaden hamnar på ett ställe och andra kostnader någon annanstans ser vi gång på gång att det styr vårdens beteende. Det är nog inte så det var tänkt. Dessa tendenser följer med det finfördelade kostnadsansvaret för olika kostnadsslag och det gäller i gränsdragningar mellan olika sektorer. Budgetårets logik driver också kortsiktighet, när det ofta är så att vinsten i form av goda behandlingsresultat kommer nästa år och året därefter. Vad behövs för att vi skall kunna börja betrakta god sjukvård som en investering?
Regeringen har nyligen också startat en utredning om hur kunskapsstöd kan följas bättre. Vi behöver inte vänta på utredningsförslagen, utan Socialstyrelsen kan redan nu göra mer än utfärda riktlinjer och mäta måluppfyllelse. Landstingen kan driva förändringsarbetet mer kraftfullt. I andra stora kunskapsorganisationer jobbar man aktivt hela vägen ut med förändringsarbetet även om man inte har linjeansvaret i organisationen. Och här bör fokus ligga på att lägga resurser på att genomföra de aktiviteter som ges hög prioritet. I flera fall borde vi också kräva fler resurser eftersom vården inte per definition ett nollsummespel. Många till synes kortsiktigt kostsamma insatser har förutsättningar att leverera både förbättrad hälsa och god användning av gemensamma medel. Vi behöver alltså förhålla oss till effektivisering och utveckling samtidigt.
Jag ser fram emot att vi förmår föra både diskussionen om tillämpning av kunskapsstöd och den om regionindelning utan att tappa fotfästet. Det krävs organisatorisk och politisk kraft för att inte missa denna möjlighet. Det blir mycket att stå i, allrahelst eftersom det finns så många som nu antingen är fullt upptagna med att leverera vård (respekt!) eller med att mobilisera försvar för något som vi vet inte fungerar (inte samma respekt!).

What are we waiting for? Christmas?

Dag Larsson
Ansvarig för regionala frågor
Läkemedelsindustriföreningen, LIF

Dag Larsson

Ansvarig för regionala frågor, Läkemedelsindustriföreningen, LIF.

Kommentarer ()



Spam-skydd